Vårt nya tält

Hexa och jag flyttade in i familjen Ingnäs husvagn och vi bodde på campingen med gång avstånd till utställningsplatsen. Vi åkte upp på fredagkvällen, en liten tradition sen förra året. Skönt att slippa stressa på morgonen, och att kunna slå upp tältet på kvällen. Dessutom så är det ett trevligt sätt att möta vänner på och kunna sitta och småprata och ladda inför morgondagen.

Nu har jag fått ordning på tältpinnar och snören så nu får jag upp tältet på nolltid, och känner mig riktigt nöjd med mitt inköp. Dock kändes det nästan överdimensionerat i förhållande till ringstorleken. För den var verkligen i miniformat. Ingnäs hade med sig sina hundar Kristy och Nibbe. Först ut i ringen på lördagmorgon var Nibbe, han fick inget hp den här gången och åkte ut lika fort som han gick in. Sen hade vi en liten paus innan det var dags för våra tjejer. Jag utnyttjade den pausen till att få lite mer ringmotion och visade Sudden i unghundsklassen och Birgitta Edbergs Malte i öppen klassen. De fick inga CK den här dagen, och därmed var det stopp. Men bägge två skötte sig galant och är roliga hundar att visa.

Hexa var på ett solskenshumör. Kanske det berodde på att det var lite kylslaget denna dag, även om solen kom och gick. Eller att hon hade sin syster Ella framför sig. I kritiken fick Hexa faktiskt till och med "ovanligt bra svans", och domaren Göran Bodegård gjorde cirklar med fingret och menade på att den roterade på ett så glatt och trevligt sätt. Men svansen räckte inte till riktigt hela vägen hon blev trea i öppna tikklassen men den här gången blev det i allafall ett CK. Kristy blev reserv i klassen utan CK. Det brukar vara lite så att Hexa och Kristy varvar sina CK:n. Det har hänt men det är sällan, att de har fått CK bägge två på samma utställning.

Hexas syster Ella vilar ut efter att ha tagit dagens tikcert

Vår chaufför o kennelpojke Anders (Ingnäs) slog gladeligen ihop händerna och sa att nu åker vi hem. Men Sandra o jag skakade bara på våra huvuden och sa "Glöm det". Vi skulle hjälpa Kennel Seamrog med uppfödargruppen i finalringen. Så istället för att åka hem fick Anders lomma iväg till husvagnen och hämta fram de svart och vita stassarna.
Eftersom domaren varit effektiv och det inte varit överdrivet många wheaten på utställningen, så var det bara att förbereda sig på en lång väntan innan finalerna skulle dra igång. Ju längre tiden gick desto kallare blev det och solen hade en lång lång paus. Vi hackade tänder i flera timmar och hittade på olika sorters tokigheter för att hålla ångan uppe. Vid tresnåret var det dags att fälla ner fronten på tältet och svida om från topp till tå. Jag är verkligen glad för att nya tältet har en front, det hade inte det gamla.

När vi kom till uppsamlingsringen var vi inte själva, vi hade sällskap av 28 andra grupper!!! Var det verkligen lönt att stå där och frysa tänkte vi. Men lite terrier har vi nog i oss, för vi ville inte riktigt lämna walk over. Så vi härdade ut under det evighetslånga tid som förhandsgranskingen tog. Blåfrusna var vi, och vi kunde inte annat än skratta åt oss själva för vad man ger sig in i för tokigheter. Vi konstaterade skulle inte domaren tycka om hundarna så var vi iallafall nöjda med vår egen typlikhet, och att vi själva kände oss riktigt snygga tillsammans. Alltid något...

Typlika?

När det är dags för utgallringen så kastar domaren en lång blick på oss... och går förbi. Shit sa några av oss men fortsatte att se glada ut. Lugn, sa jag som efter min tippning på placering förra helgen hade slagit in, och att jag efter det kallades för "time-traveller" . Lugn... hon kommer tillbaka. Inte för att jag trodde på det, men jag var ju tvungen att hålla masken :-) Så det var nästan att vi tappade hakorna när domaren förlängde sitt varv och plockade ut oss som sista grupp. Nu blev helt plötsligt allvar. Kylan kändes inte längre. Nu hettade kinderna istället. Till slut var det bara fem grupper kvar i ringen och vi stod där fortfarande, leende och med värkande ryggar. Femma sa Tina, nej, sa jag, trea blir vi, inget annat... Och helt otroligt vi blev trea. Visst var det skickligt av mig att återigen få rätt :-) Men det som var så härligt var att vår underbart fina ras kom på en tredje plats av 29 grupper.

På marsch mot tredjeplaceringen

Det var värt väntan, kylan och molande ryggslut. Till och med kennelpojken med hemlängtan tyckte att det var okej att vi hindrat honom att slå ihop tältet flera timmar tidigare.
Grattis återigen till Tina och Thomas. Och tack till alla goa glada fnissiga och tokiga vänner som jag umgåtts med i helgen. Om det är så att skratt verkligen förlänger livet, så kommer jag att bli riktigt gammal :-)

 
Trea!!!

Fotona är tagna av mig själv eller Anders Ingnäs