|
Sandra Träff dök upp för att ansluta på resan. Tyvärr utan
Lexus, som var lite hängig. Vi tuffade iväg genom den vita blötan och
plockade upp Agneta och Julia på vår stadiga mötesplats i Moraberg vid
Södertälje. In i burarna hoppade Kaiser, redo för utställning och Kia som
var med som sällskapsdam. Jag själv var också hundlös... hade ju missat
anmälningsdatumet, men hade jag redan erbjudit mig som chaufför så var det
ju bara att åka...
|
 |
 D |
Modden gick så småningom över till enbart regn, för i
Östergötland vända om till strålande solsken, och då hittade jag
spolarvätskespaken... och upptäckte att spolningen i sig var som ett ösregn
i sig...jaja, nån gång ska jag väl lära känna min bil... men skänker då och
då en tanke till min första bil, en Renault, på den tiden kallad för
Fyra-ståplats, med en krycka som växelspak. I den var det aldrig svårt att
hitta några knappar... det fanns inga. Men att spruta var roligt, så kul,
att resten av vägen så pep till med jämna mellanrum i bilen och en envis
text tjatade om "LOW WASH" om och om igen... Men det fina vädret
fortsatte... så den åtgärden sparade jag till "mekanikern" där hemma. Jag
har ju precis lärt mig farthållaren... det får räcka en stund :-)
Självklart blev det ett stopp på McDonalds i Mjölby... av
flera skäl ett av mina favoritställen längs med E4:an. Fin hundrastplats,
går att njuta av livets goda... och till och med bli lite rik (ingen närmare
förklaring ges här.)
Vi körde mätta och belåtna vidare mot Växjö där vi skulle
checka in på vandrahemmet och sen vidare för att smaka på de berömda
kroppkakorna. Tidsplanen var vandrahemmet kl 1500 och hemma och Lena och
Pontus kl 1600 för att äta. Vår tidsplan fungerade helt perfekt. !600 ringde
jag för att få den sista vägbeskrivningen till vilken adress i Växjö vi
skulle till för att återigen blir mätta. Och vi hade både checkat in, rastat
hundar och handlat frukost. Otroligt vad punktliga vi var... trodde vi.
Pontus och Lena bodde inte alls i Växjö... Emmaboda skulle vi har varit i...
Så det var bara att slänga sig in i bilen igen och ratta sig ut på väg 25
och hoppas att gänget i Emmaboda skulle lämna några "kroppar" kvar till oss.
Vi hann!!! Faktiskt rätt så bra i tid till det dukade bordet. Och visst var
det gott. Jättegott. Men upp till de där 6- 7 stycken som en del andra fick
i sig, det klarade jag inte... jag har väl en egen kropp att ta hänsyn
till... Två fick räcka sen var jag proppmätt... eller ska jag kalla det för
kroppmätt :-)
Trevligt var det att möta hundvänner igen, det var ett tag sen. Såpass att
jag även fick kommentaren att jag var lite blek utan min lila ögonskugga
(läs blåtira:-)
När vi väl ätit, druckit kaffe, och herrarna inspekteras
Mickes husbil länge och väl... undrar så vad de gjorde där (jag tycker att
de har inspekterat den så många gånger nu att whiskeyn borde vara slut... )
så åkte vi iväg till Johansfors glasbruk. Det var en såkallat hemvändarhelg
och glasbruket hade extra öppet. En välkomnade syn i det småländska
kvällsmörkret var ett oräkneligt antal marschaller som kantade vägen
upp mot glasbruket. Oj vad en glasblåsares konster fascinerar mig. Jag
förstår inte hur de får till det. Nästan lite mystik över det hela.
Efter att Pontus bränt upp sin jacka och Sandra shoppat
presenter så återvände vi till vandrarhemmet för att ladda inför
morgondagen.
Upp tidigt som vanligt. När det gäller utställningar så
föredrar jag utomhussäsongen. Av många skäl. Eller egentligen är det nog så
att det är den varma delen av året som jag tycker bäst om. Kyla innebär att
allting blir så mycket omständigare. Inte bara snömodd på vägarna som gör
livet besvärligare. Utan även det här om jag ska ha kjol och så måste jag ha
nåt på benen. Och det där tunna sköra materialet är jag aldrig överens med.
Oftast har jag sönder mina strumpor innan de kommit över vaderna, jag kan
inte hantera dem. Så för att överleva en dag med kjol i november månad så
innebär det att jag i reserv har typ en resväska full med extra par, för att
vara på den säkra sidan. Men sen har jag kommit på det...
kirurghandskar... då kan de eventuellt hålla tills de kommer
över knäna...:-) I alla fall lite längre... Gänget i rummet undrade nog
vilken operation jag skulle genomföra när jag drog fram handskarna... Men
mina naglar är inte skapta för detta klädesplagg, så är det bara.
Visst är det skönt att vara på en utställning emellanåt utan
att ha egen hund med, men det känns alltid lite konstigt. Jo, Kaiser var ju
med, men Julia skulle visa honom. Men helt sysslolös var jag inte för han
skulle ju klippas till. Så då fick jag inviga min nya sax... tappade min
favoritsax på senaste utomhusutställningen, så det var bara att shoppa ny
:-( Jag fick även nöjet att visa ett par hundar i ringen. Så helt på
latsidan var jag inte.
Knytkalas i vanlig ordning var det förstås. Temat var Tacos.
Mmm, vad gott det var. Och så skönt att det inte skulle bli hamburgare på
vägen hem. (Sorry Mc i Mjölby)
Sen var det dags att packa ihop allt pick o pack och påbörja
hemfärden
Inga av de nära o kära hundarna var med i finalen, så det blev en
tidig hemfärd. Rätt skönt, för det är ju en bit att åka. Resan i
stort gick bra, men aldrig har jag varit så nära att krocka. Jag har
råkat ut för det förr... och jag kommer säkert att råka ut för det
igen. Dessa lastbilar som är helt i avsaknad av blinkers, vanligt
sunt förnuft och respekt för andra trafikanter, och som tror att de
har ork att köra om varandra i uppförsbackar, och dessutom har mage
att svänga ut på exakt den plats som jag befinner mig för att köra
om dem...
(känns det igen?) Jag fick bromsa med alla fötterna och fick
sån kramp i skinka, lår och vad att vi kände oss tvungna att stanna
till och ta en fika. Och var var vi då, om inte just i Mjölby :-)
Precis just som vi i stort sätt var färdiga att lyfta och fortsätta
hemåt, så dyker familjen Brügge upp, de bor nästgårds, men hade
trots en tidigare avresa inte hunnit hem än, och de såg väldigt
nymornade ut... så ett litet stopp hade de tagit på vägen och
slumrat till en timme eller så...så hårt kan en utställares liv
vara.
Ja hem kom vi till slut, och som vanligt trötta, men bara att
konstera att vi hade haft det trevligt. Mycket trevligt. Och
jättetack till Lena och Pontus för kroppkakorna, för jag behöver väl
inte förtydliga att de var hemmagjorda :-)
Nu blir det lugnt en månad till... i varje fall på
utställningsfronten. Men hemma lär det snart bli liv i luckan, nu
när valparna växer på sig och snart kommer att bli mer rörliga och
livfulla. Så jag kommer nog att ha fullt upp ändå.
Samtliga resultat hittar du på
Kennel Seamrogs hemsida. |
|
