Hund 2007/Stora Stockholm

Som vanligt en uställnings morgon så är tidig morgon som gäller. Även om det inte tar så lång tid för oss att ta oss till Älvsjö, och bedömningen börjar det normala klockslaget 0900, så är det så otroligt mycket folk, hundar och packning som ska in genom dörrarna, och det samtidigt... Kön brukar vara lång och det är alltid svinkallt just när den här utställningen går av stapeln. Scenariet stämde nästan i sin helhet. Det som var annorlunda var att vi hade en sån tur att det insläppet som vi siktade in oss på hade ingen kö, det var nog så att många missat just den dörren. Ingen var gladare än jag, som laddat för att stå en timme i kö, iklädd fleeceställ och mina varmaste vinterkängor. Vi tågade i princip rakt in direkt från bilen.

Wheaten var uppdelade på två ringar, hanar i en ring och tikarna i en annan ring. Tack och lov låg ringarna bredvid varandra. Men det är inte samma känsla, på något sätt så missar man halva utställningen hur man än gör.Och det var också lite rörigt när handlers fick skiftas hit och dit när han- och tiklasserna krockade. Värst var det i när det var dags för championerna, då krockade det ordentligt. Till slut stegade Björn iväg och talade om för ringsekreterna i hanhundsringen att de såg ut att behöva en kaffepaus... Skämt åsido, jag vet inte vad han sa, men han i alla fall om att det krockade. Och de var nog allt lite kaffesugna, för paus blev det och vi andades ut. Nu hade vi bara hanar med oss. Ike och Doglas, men jag skulle in i tikringen ändå, med min sängkamrat sen förra helgen i Finland. Jag skulle hjälpa kennel Seamrog med att visa Miisa.

Jo, jag hade egentligen Kefraya i öppen klass också, men Stig Juréen hade hand om henne helt och hållet. Men jag passade på att pussa lite på henne. Keffan blev 4:a i öppen klass, dock utan ck, men bra ändå, det var många tikar som fick lämna ringen och inte ha en placering alls i åtanke.


Hanhundsringen till vänster och tikringen till höger och allt pick o pack i mitten

När burarna var på plats och hundarna i dem. Då kommer en liten njutningsstund... kaffet och frukostmackan och blodsockret åker på topp igen.

Jag har sagt det förut... och jag säger det igen: Kaffe är viktigt :-)

Sen var det precis som vanligt, kamning av hundar och förebyggande besök på toaletterna för att inte riskera köer där också, för jag tror inte att ringsekreterare och domare skulle ta paus för att jag fastnat i en toalettkö :-)


Upp med svansen nu... vi är inte placerade ännu :-)
Ike var först ut bland wheaten. Det finns inga valpklasser på den här utställningen, så då blir det juniorerna på en gång, och har man prefixet Ambush, börjar man på A, och då är risken överhängande att ekipaget står först. Det fanns även en domarelev på plats i ringen. Vilket inte gjorde mig mindre nervös. Inte på grund av tävlingsmomenten, utan för att Ike är som han är ( en jättego och mattekär knähund:-)och det innebär att han gärna krånglar när andra ska ta i honom, och han brukar slingra sig som en orm (dock icke huggorm, för det är en snäll grabb). Detta med en elev innebar ju att två stycken främlingar skulle kika närmare på Ike, det var ju dubbel risk för att skulle göra bort sig genom att krångla för mycket. Men jag skulle ju ha litat på Ike från början. Trots att domaren var väldigt noggrann och berättade för eleven om alla detaljer på en wheaten som en domare ska ta i  akt, det klämdes och kändes på honom i omgångar. Ike gjorde trots detta inget större motstånd, bara lite motsträvig...Och jag kände mig redan då nöjd med dagens insats, för det är det som är viktigast för framtiden att han kan uppföra sig. Kanske Anders Brügges insats att ta på sig domarrollen och klämma och kika på Ike som träning lite tidigare på morgonen gjorde sitt till. Tack snälla Anders för att du tog dig tid att agera "okänd domare".
I konkurrensen var min lycka gjord, Ike tilltalade domaren så pass mycket, och hade skött sig så bra att han vann klassen. Ike har vunnit sina klasser förut, men då har mest varit valpklasser. En junior klass är ju mera som på riktigt, och jag tror att det var 8 juniorer totalt, fina juniorer var det också. Bara så härligt att en Ambush hund visar framfötterna (ja, eller i varje fall bakstället :-) Jag som oftast visar hund med andras kennelprefix, det finns ju inte så många Ambush hundar, ännu...

Ck fick vi, och det var inte nog med det. Ike blev även Nordisk juniorvinnare (har smakat på de orden flera gånger efter utställningen, blir lika varm i kroppen varje gång) Och inte nog med det... Ike blev även kvalificerad till Cruft's. Ike är visserligen inte vaccinerad för det, men bara att bli kvalificerad är ju enormt roligt. Dagen kunde ju inte blir bättre än så här.

Efter ett tag var det Doglas tur. ¨Gravello med kennelprefixet Windisle och då står man inte först i kön :-) utan hamnar oftast sist, men inte riktigt sist den här gången, för det var tre Windisle cahmpionhanar med, så jag var omringad av Windisle, alltså i gott sällskap :-)


3 x Windisle

Ingen av Windisle hanarna fick någon placering den här dagen. Men Doglas var som vanligt lika lycklig ändå. Ser ut som om han är kvar i det glada valpstadiet med sina "helikoptersvansviftningar" och studs och hopp. Den hunden gör mig glad rakt in i hjärtat.

 När hanklasserna var klara var det dags för konkurrensen. Jag och Ike ställde oss först i ledet, så som man ska göra om man har vunnit junioklassen. Jag tänkte inte så mycket på någonting mer än att vi skulle sköta oss och att Ike skulle se och bete sig från sin bästa sida. Vi var ju helt nöjda. Sen börja det pirra lite i maggropen när jag insåg att domaren hade tackat av flera stycken
(bland annat Kaiser som också var med under dagen) och att vi bara var fem ekipage kvar i ringen. Och Ike och jag var ett ekipage av dess fem... En placering tänkte jag, underbart. Ambush första placering på i Bästa hane/tik klass. Wow, vad jag var lycklig. Detta som jag drömt om skulle komma nån gång, att mina hundar skulle växa till sig och kanske eventuellt vara så pass bra att de kunde få nån placering framöver. Så får Ike det, 13 månader gammal... på Stora Stockholm :-) Jag sneglade på reservplats skylten och tänkte "du är min... oj vad jag är glad"Sen blev det värre. Domaren gick runt och klämde lite på huvudena.  Vinkade fram mig och öppen klass hanen. Jag tänkte att nu ska det bli lite rafflande för publiken, för konkurrenten var ju den hane som blev Bir på vinnarutställningen i Finland förra helgen... och Ike är ju bara mina vimsiga gosiga tramsiga Ike.Vi fick gå fram och tillbaka och springa ett varv. Och då tror jag att jag ska svimma av glädje... Jag ser domarens hand vinka fram mig ett snäpp... hon vinkar en gång till, för på nåt sätt så hade öppenklassen ställt sig vid den placeringskylten som domaren menade var min... FJÄRDE platsen... och i och med det CERTET. Yippi!!! Kennel Ambush första cert. Glad glad glad... och jag tror inte att någon missade mina glädjeskullt (har väl lärt mig av Doglas :-)

Tack snälla alla ni för alla era kramar o grattis, för det var när ni grattade, applåderade som jag kunde inse att det var sant. Och som någon sa till mig, sug på karamellen, för den här känslan är en engångshändelse... det första certet på en egen uppfödd hund. Nästa gång du är i närheten så är det när du får din första egna champion... Så jag tänker suga på karamellen och känna mig lycklig länge oavsett hur det går nästa gång vi ställer ut Ike.

 Så var det dags för avel och uppfödargrupperna. Jag hjälpte som jag brukar göra Kennel Seamrog. Avelsgruppen vann, inte så konstigt eftersom den var the one and only... hur det hade gått annars det vet man ju inte, men Obans avelsgrupper har slagit sig fram rätt bra under året, så det kanske hade blivit seger ändå, Grattis!!!  Tina och Thomas.
Så var det uppfödargruppsdags. Det var länge sedan vi hade på oss svart och vitt i en finalring. Det hade varit så roligt att få avsluta året med att få svida om och entra finalringen på Stora Stockholm, som en egen liten final och avslut på ett enormt roligt och lärorikt äventyr med de grupper som jag hjälpt till med att visa under året. Men en tävling handlar ju inte bara om vad jag själv vill. ( till viss del, eller rättare sagt stor del, för vill inte jag... då kan jag ju låta bli att tävla :-) Men finns det en domare så gör det det, och det är domaren som dömer. Och den här gången föll inte valet på kennel Seamrog utan på Movin On hundarna. Shit happens... men den glädjen och allt det roliga vi gjort under året, det är ett minne för livet. Och  nu vet jag inte slutplacering på den lista som finns över Sveriges uppfödare, Kennel Seamrog ligger riktigt, riktigt högt upp, och det är där jag får läsa och tänka att jag har bidragit till att wheaten har visat sig och placerat sig i finalringen. Själva gruppen bestående av hundar den har jag ingenting att göra med... det är ju Seamrog helt och hållet i sig själv. Men framförandet av gruppen, som också har betydelse det är där jag har bidragit. Och det är där som jag känner att jag har lärt mig en hel del av fenomenet att visa hund på en utställning.


Ett trimbord kan ha många användingsområden


Ett julbord håller på att ta form

Glögg och annat gott
Mat och mat om igen
Efter avslutat verk var det dags att duka fram all julmat... oj oj vilka delikatesser som kom fram, och vad tid det läggs ner för att få fram alla dessa goda rätter. Ett härligt engagemang för ett härligt avslut på utställningsåret. Tack Tina o Thomas som håller i trådarna och planerar, delegerar, sliter och släpar, ni är otroliga på detta!!!

Nu är det bara att slipa planerna inför nästa utställning... och det blir inte förrän nästa år :-) Nu blir det mest jullov massor av ledig tid att göra allt det jag inte hunnit med mellan utställningarna. Och att försöka att avstå att äta för mycket god mat och godis under julen. Men det jag inte tänker låta bli är att suga på den tidigare nämnda "karamellen" Den får vara länge...