|
Minnet är kort. Därav var inte minneskortet med. Det
satt inte i kameran, och det var mitt eget fel... glömde... sätta i det...
Men några bilder blev det ändå på något sätt, tack Tina!!!
Björn o jag åkte ner till Borås. Sheena var anledningen till
denna resa... så fel... nja, Sheena var anmäld och skulle ställas, men hon
var nog anmäld bara för att vi ville åka just till Borås. Det var så
trevligt förra året, och en liten uppladdning inför
världsutställningsveckan, ett litet uppvaknande så att säga. Vi plockade upp
Sigge i Moraberg, Södertälje, Sigge skulle med för att miljötränas.
Sigge är en kille som jag äger 25% av, för första gången skulle jag få rå om
honom till 100 %. Alltid lite spännande när man inte känner varandra... men
Sigge är inte så komplicerad, så det gick bra.
Vi kom fram till Borås på fredagkvällen. Samma lägenhet som förra året, mitt
i centrala Borås, rumskamraterna var ju då självklart Björn, och sen även
Tina o Thomas, och en massa hundar. Vi grundade inför morgondagen med
bara så god hämtmat från samma kina restaurang som tog mat ifrån förra
gången. Bra traditioner ska inte brytas bara så där.
Mätta och belåtna la vi oss och sov bara så gott...
utställningen skulle inte böra förrän 1000, så det = sovmorgon!!! Eller i
varje fall inte så stressigt på morgonkvisten. Ovanligt men njutbart.
Inte så många hundar totalt i rasen. Men Seamrog hade en hel
del med sig och vi delade tält med dem. En snäll tanke mot Björn som
dras med mig fortfarande rätt enarmad, även om det är bra mycket bättre. Men
Björn slapp dra ett tungt lass, och vi snodde till oss en hörna med våra två
hundar ( sanning med modifikation, min 25%:are är också Tinas "25%:are, och
de sista 50% får väl tillhöra den oinbjudna gästen... eller nåt sånt... :-)
Trångt med ordning och reda, i varje fall med tanke på hur
många tvåbenta och fyrbenta vi var som samsades i det stora tältet och de
två tält som var vid sidan av. Det var ett stort gäng.
Björn visade Sheena, det går bättre och bättre ju mer
samtränade de blir. Sheena blev Bim-valp slagen av sin bror Wallace...
igen... men det är precis som det ska vara.
Vem är det som blir fotad... egentligen...
|
Det som var det viktigaste för det vi kallar för Aprilvägen (där
även Wallace bor) var ju Kristy, med specialtecken C. Alltså stod
hon inför championat om hon tog certet. Ja, i sällskapet så gjorde
ju även Trazzla det. Och det hade varit roligt vilket som, men
självklart blev jag jätteglad när det till slut ( trots att Kristy
just den här dagen glömt hur man går som bäst :-) visade sig att
Sandra och Kristy nådde ända fram. Grattis!! familjen Ingnäs,
speciellt Sandra. Och bara så kul att Sheena o Wallace och
deras syskon nu har en mamma som tituleras champion. Trazzla håller
vi fortsatt tummarna för, kanske blir hon Seamrog's nr 40 i
championat räknat, för nr 39 blev ju Easton den här dagen. Så bägge
championaten hamnade i "sällskapet" även om intressenterna kom från
olika håll... uppfödare, ägare osv.
Lillhusse Mattias hejar på samtidigt som Kristy
laddar inför championatet i tältet och Jeanette är djupt
försjunken i katalog och liveuppdatering av utställningsresultaten |
SMHI var jag sur på. De hade lovar sol, ja, ja, även lite moln. Men regn
hade de inte lovat... och det var vad vi fick... flera gånger... skur på
skur... Det enda vi kunde vara glada för att det inte var en enda skur...
flera timmar lång, för vi hann andas och torka mellan varven. Men å andra
sidan så var det kanske just det vädret som Boråsarna räknar som en fin
sommardag... Sveriges regnigaste stad...
|
I finalerna hade vi Wallace att heja på bland
valparna (Ambush) och veteranen Duffy (Seamrog) och uppfödaregruppen
(Seamrog).
Sandra o Wallace
För Wallace och Daffy gick det inte vägen. Men jag
var i alla fall stolt över att få se Wallace än en gång i stora
ringen, och han är bara så glad, sin mammas viftande svans. Snacka
om att gilla läget :-)
Så var det det där med uppfödargruppen. Jag är ju
justerad p g a mitt nyckelben... inga kläder hade jag med för jag
skulle ju inte vara med. Tina hade inte heller med "min" kavaj...
men hundarna var 4 till antalet, och handlers gick bara att räkna
till tre. Det var då det började att jag blev "utskrattad" ( jo, jag
vet.. det var värme i skratten... inbillar jag mig...) Jadzia
behövde en handler... Jadzia går och står själv, så just Jadzia var
en hund som jag skulle kunna hantera. Men inte utan kläder :-)
Provar en kavaj i en storlek för liten.... om jag inte andades för
häftigt skulle det nog gå. Provar en kort (jag menar kort:..) kjol.
Tack o lov för resår i midjan... och anammade jag modet på
ungdomarna av idag,där tyget hänger långt ner på höfterna... så fick
jag lite längd på kjolen... linnet fick jag dra ner för att dölja
synliga valkar... ¨å långt var det okej ( publiken sitter ju på lite
håll... de ser inte allt...) Så tvingades jag att ett diadem igen...
som straff för att jag inte har odlat långt hår... eller... de andra
har ju svallande hår som passar i diadem, jag bet ihop tryckte
till det på hjässan och sa inget... så kom det värsta... det "stora"
slaget: Skorna... Det fanns bara ett par 41:or... jag som har så
stora fötter tycker jag om mina 39:or... hade 37 innan barnen
kom.... så det innebär nog att mina 39:or inte är av den större
varianten... Men vad gör man inte för showens skull... En halv
hushållsrulle tryckte jag i och provsprang... nja, bättre men inte
bra... Någon, som jag inte nämner här med namn kläckte ur sig en
helt otänkbar idé om vad som skulle kunna hjälpa, denne någons
fru hade just den attirajlen i sin väska... jag säger bara " ALWAYS
look on the bright side of life"...
Skoinlägg...
Mer säger jag inte än att uppsugningsförmågan var total... inte en
droppe till fotsvett... och aldrig har jag varit så nervös över att
gå in i en ring. Okej att tappa skorna är en sak... men att tappa
just dessa skor och sprida dess innhehåll i finalringen... det ville
jag inte vara med om. |
|
fotarbete
Det gick, även om min gång inte var den mest
graciösa, det blev i varje fall en reserv-placering. Och då var det
värt allt mitt knipande med tårna. Och på bilden ser vi ju
rätt samspelta ut i alla fall... men hur dubbelvikta de var i
publiken som var invigda i storleksproblemet... det vill jag inte
tänka på... Men å andra sidan ett gott skratt ska ju förlänga
livet... |
|
När allt var slut var det bara att packa ihop allt
pick o pack. Några av oss samlade oss på kvällen för att äta en bit
och fram för allt för att skåla för Kristys championat. Relativt
tidig kväll... lång resa hem dagen efter, och en uppladdning inför
utställningsveckan i Stockholm väntar.... Oj vad kul den veckan ska
bli... |
|