(Obs! mest text)

Visst det kan finnas en mening med allt, det säger i alla fall en del. Men hade jag lyssnat på livets omständigheter så hade jag nog insett att det inte var någon mening med att åka till Borås. Men min vilja är ofta okuvlig när jag fått något för mig, på gott och ont.

En enträgen förkylning, som visst släppt så pass att jag varit arbetsför, men självklart trött. Ett inbrott i bilen, krossad ruta, och min kära GPS-tant stulen... borta för alltid... sorgen över en förtrogen resekamrat är stor. Skulle rutan hinna lagas... skulle jag kunna åka överhuvudtaget, sju hundar var planerat att ha med i bilen, hur skulle det gå utan ruta... Men det var ruter i Björn så han fixade till den i tid. Sen kom snön, och snökaos... skulle det gå att köra... inte skulle vi åka tidigt heller. Jag skulle samåka med Agneta o Julia (Connor's) och de skulle på dop under förmiddagen. Och som lite extra krydda så fick jag en migrän attack ( ytterst sällan jag har det, men så lägligt så...) Bilkörning var inte att tänka på. Och så ovanpå det all logistik med sju hundar...

Facit blev att Agneta sa att hon körde, så jag kunde få sova. Ett hinder avklarat :-)

Sheena hade jag redan beslutat när rutan krossades på bilen att hon fick stanna hemma, för osäkert om vi skulle komma i väg, och behöva ta hem henne ett par dagar innan, då vi redan hade en inackordering, det räckte inte orken till.

Agneta kom på morgonen innan dopet för vi skulle vara hundvakt, hon lämnade av Kaiser, Johnny, Aleera, Love och en liten welsh, lilla Anki. Efter en stund kom Knutte (Buckwheat) och hämtade Love och Kaiser för att transportera dem till Borås för att underlätta resan för oss. Agneta hämtade efter dopet och sin smått kaotiska färd genom snön min Mira som bor granne med kyrkan i Täby, där dopet hölls.  Så i slutänden var det inte så många hundar i bilen vid avfärd... Mira, Ike, Johnny, Love Aleera och Anki... men det var gott nog, tydligen tillräckligt många för oss att hålla reda på under resan visade det sig.  Så packade Agneta som chaufför och Julia in sig i bilen och så det mest tråkiga resesällskap man kan ha... jag... som sov och sov och inte sa ett ljud på hela vägen... förstå att Agneta saknade GPS-tanten enormt mycket...:-)

Och inte ens blev det paus i Mjölby... men jag för dålig för att få abstinens, men Agneta sa att bilen drog lite åt höger vid avfart 108 :-)

Vi hade hyrt en stuga på campingen i Borås, en trevlig stuga med TV. Vi hejade lite på andra kändisar, fick tillbaks Love av Boel o Knutte (sjuka de med) Och när vi fått in hundarna i burarna inne i stugan så kändes det lite konstigt... en hund måste sitta kvar i bilen sa Agneta... och vi räknade, ja, hundantalet stämde, men en bur för mycket hade vi... Jag hade glömt att Sheena inte var med. Och ingen hund låg i sin egen bur... så vem som var vem när vi plockade ut dem för rastning, det var en ständig överraskning.

Efter lite TV tittande så sa Westrup att hon ville gå o lägga sig... klockan var nog inte ens 2200... och de som känner mig vet att det händer inte många gånger på ett år...

Efter en god natts sömn (faktiskt) så mådde jag bättre (tack o lov) och kaffevatten kokades och hundar rastades en smörgås tugga i förbifarten och hundar in i bilen och sen packningen... Bilen hade krympt under natten och vi kunde inte förstå hur dåligt vi packat... väskor och påsar i knäet så skulle vi starta... Då kom Boel och frågade om hon skulle ta Love i sin bil... Shit... Love hade vi ju packat in den bur som vi på nerresan fyllt med väskor... det förklarade saken, varför bilen krympt under natten... inte en tanke på den logistiken i morgonstressen :-) Vi valde att åka trångt den lilla biten till utställningen.

Största plusset med arrangemanget var att vaccinationskontrollen var inomhus, så härligt för frusna fingrar. En väldigt annorlunda lokal. Tydligen ett gammalt lokstall, som numera användes som konserthall. Enorm akustik, vilket också hördes runt om... men positivt var att det ändå gick att höra vad de närmast runt omkring sa. En jättfin servering fanns det. Det som hamnade på min minus lista var de pyttesmå ringarna, inget för mig som gillar att ta ut svängarna. Okej, när jag visade lilla Anki så var storleken helt okej, då funkade det.

Resultatet för min del var inte lysande, men så är det emellanåt, och det är väl det som gör att det är roligt också, hade det bara inneburit flyt hela tiden, då tappar man ju spänningen. Ike fick en slät etta och blev fyra i unghundsklassen. Det var sista gången han tävlade som unghund, så för den saken skull var det ju lite tråkigt att avsluta den epoken så där halvdant. Mira skulle bara tränas, hon har ju fått för sig att vara inne i ringen är otäckt... Domaren var guld, gullade med Mira, gick ett varv med henne, och se, en liten svansviftning kom allt fram. Fin kritik fick hon trots sin bestämda åsikt om att hon inte alla vill.

Julia hade många hundar att visa så Anki, welshen, föll på min lott. Och då gick det riktigt bra. CK, Bästa unghund, Bir, vi sopade banan... tyvärr var det inga konkurrenter att sopa bort, men i alla fall :-) Och jag blev jättekär i Anki, en riktigt härlig tjej.

Agneta o Julia hade lite fler framgångar, med CK på alla sina hundar ( ja visst ja, jag fick också CK... Kaiser...och en BH 3)

Vi packade ihop så sakteliga, Anki fick ta ett varv i bästa unghund, men vi fick snart gå ut igen, så vi kunde åka hem, BIS:et orkade vi bara inte.

Nu kunde jag i varje fall köra och sa till mina medpassagerare att gå på toa nu, för nu stannar vi inte förrän i Mjölby. Det går ju inte att hoppa över McDonalds där både på nerresan och uppresan... Jag är ju snart tjenis med personalen där så ofta som jag ätit där :-)
Och det var gött att stanna där efter en mörk körning, och inget spolarvatten hade vi, för det ville bara inte tina, trots glykolen, och sliten var jag. Men en hamburgare med varma spröda pommes frites så där perfekt hårda och en go go kopp kaffe... varm o gla i kroppen lämnade jag över nyckeln till Agneta som fick ta sträckan till Södertälje.

Efter att ha lämnat av gänget i Södertälje styrde jag kosan hemåt, plockade upp Björn som fick ta sista biten till Täby, Mira skulle ju hem hon också. 0030 kröp jag i säng. Upp och jobba dan efter. Förkylningen på återtåg (fjärde veckan...) det kände jag, men det går ju att klara av, trodde jag för sen kom vådan av att jobba med småbarn, när deras magar kommer i obalans... mycket klarar jag... men när till och med halva barngruppen är hemma och är sjuk, ja då är det inte så konstigt att man själv drabbas. Får se det som en löneförmån... gratis bantningskur ( om jag inte räknar med att det blir avdrag på lönen osv...)

Så med tanke på vad resan gav så skulle jag aldrig åkt... men å andra sidan jag hade ju alltid undrat vad jag missat om jag inte varit där :-)