En resa som blev av för att det skulle vara en belöning för mig, jag som är (jag menar var :-) så flygrädd. När jag blev erbjuden att gå en kurs/terapi för flygrädsla, så bestämdes det tidigt i höstas att min belöning (om, jag vågade) skulle vara att flyga till England och besöka Crufts. Detta var något som jag från början inte trodde skulle bli verklighet, trots att hotell rum bokades osv. Men det låg ju ett halvår framåt i tiden och jag sköt det framför mig. Men det blev av att jag flög dit, men hem tog jag en annan resväg. Flygresan gick riktigt bra... jag överlevde utan att vara skräckslagen :-) Resan i sin helhet bestod av ett antal olika kommunikationsmedel. Började på fredagen med buss till jobbet, pendeltåg till Stockholms Central, flygbuss till Skavsta, Ryan Air till Stanstead, tåg till Cambridge, bil till Birmingham... puh.... framme. Hemresan som gick av stapeln på söndagkväll bestod av bil till Harwich, båt till Hoek van Holland, bil till Puttgarten, båt till Rödby, bil till Malmö, nattåg till Stockholm och pendeltåget tog mig direkt till Sollentuna där jag har min arbetsplats. Efter jobbet så var det buss till Jakobsberg, och där hämtade Björn mig med bilen för de sista metrarna var tunga innan jag kom hem, rätt slak, men ändå utmattad på ett härligt sätt. Så som det kan vara när man haft en härlig upplevelse. Själva flygresan kom lite i skymundan för min del, för jag var så foluserad på hur jag skulle klara av att hitta till tåget från Stanstead till Cambridge. Men jag lyckades med det, delvis tack vare en suverän skyltning till vilken perrong jag skulle till, det var en skyltning som helt anpassad efter mina behov, tydliga skyltar på golvet var och varannan meter, och delvis tack vare ett trevligt äldre par som snabbt insåg att jag inte hade riktig koll på vilka stationer vi passerade. Fast det var ju faktiskt inte bara beroende på dem, men de var de som först tog upp konversationen med mig, men när ytterligare en passagagare insåg att de skulle skicka av mig en station för tidigt,s å grep han in och räddade mig från ett nervöst sammanbrott, coh jag kom av helt rätt. Jag kom dit ett par timmar tidigare än vad Tina och Thomas skulle göra, det var de som skulle plocka upp mig. Jag tog en runda på "stan". Vågade inte avvika från huvudgatan, då jag vet hur mitt lokalsinne fungerar, och Tina och Thomas hade aldrig hittat mig trots att även de har en "GPS-tant". Lite tyckte jag ändå att jag fick se på min kvällsvandring. Jag besökte en italiensk restaurang och åt en lasagne som smakade himmelsk efter vandringen. Efter kontakt med Tina tog jag mig tillbaks till stationen i Cambridge och var i tid och väntade och väntade och väntade. De kom inte, jo de gjorde det... men lite senare än beräknat. Deras GPS-tant hade inte tagit dem direkt till stationen utan gjort en lång sväng ut på landsbygden bland kor och smala vägar. Troligen riktigt pittoreskt om det hade varit ljust och resan inte varit lång och tröttsam hade Tina konstaterat. Men de kom till slut och glad var jag, och säkert även de. När vi kom fram till Birmingham så var det inga större problem att hitta till hotellet, ja i varje fall så att vi kunde se var det låg... men det låg på fel sida om vägen skulle vi velat göra en u-sväng hade vi varit tvugna att ramma ett staket... det vara bara att fortsätta rakt fram svänga lite hit o dit och vända igen, och till råga på allt var det ju den där vänstertrafiken som var i vägen mest hela tiden. ( oj vad jobbigt det är med vänstertrafik när man sitter i baksätet... jag har nog aldrig förr trampat så hårt på obefintliga bromsar när jag åkt med som passagerare... Thomas sa att det var mycket enklare att köra än att åka med... men det undrar jag... men tänker jag efter så visst så är det kanske för Thomas hade inga tankar på att låta mig köra i alla fall :-) Till slut kom vi rätt och kunde lasta in hundar och packning på rummen säga hej till familjen Brügge och Micke och Annika. Efter hej sa vi i princip godnatt efter att ha stämt av tid inför första besöket på Crufts, för utställningen var ju inte förrän på söndagen, lördagen skulle gå åt tilll att hinna gå runt och kolla läget, kanske shoppa lite osv. Och tiden gick åt till just det. Det första vi gjorde var att få en kladdig stämpel på handen för att kunna gå ut och in. Och det måste jag bara säga, att ska arrangörerna bättra sig på nåt så ska det vara kvalitén på just stämpeln, för herre jesus vad den svärtade ner, och gjorde den inte det så hade den dunstat och jag fick be om ny, bara för att bli än mera suddigt svart på handleden. Men men, det går ju att tvätta bort.
Efter stämplingen så tog vi oss ett varv runt, hela alltet kändes det som, och besökte det rum som kallas för Overseas, som är till för utländska beökare där fick vi en liten "badge" som förtydligade att vi kom "utifrån" och som är ett minne från besöket och kaffe och kaka bjöd de på.
Sen började rundvandringen. Gruppen delade på sig och vi gick på olika håll. Efter en stund beslöt jag att lämna Tina och Thomas för ett tag, när det är så stort och mycket att titta på så är det lättast att lulla omkring på egen hand. De släppte av mig i hall nr 2, för där fanns det shopping. Massor tänkte jag men efter en dryg timme så tyckte jag inte att det fanns så mycket, inte så mycket som jag ville köpa i varje fall. Så jag ringde på Uneholts och frågade var de var, svaret var hall nr 5. Det lät långt bort tänkte jag, men jag kommer sa jag. Och det var ju en resa som hette duga. Det gick ju inte att komma fram Det var smockat med folk precis över allt. Och så hamnade jag bakom 5 rullstolar, helt okej, det är inte det, men det underlättade ju inte för min framfart. Och är det något jag inte tycker om så är det tighta folksamlingar. Genomsvettig mötte jag upp Tina och Thomas, bara för att konstatera att jag inte ville vara med dem... det fanns ju ännu mer, mycket mer, hur mycket som helst att kolla in bland shoppingstånden.
Och det var i hall nr 5 jag hittade sånt jag sökte. Eller med andra ord, det var där det blev dyrt. Så småningom var dock min marknad mättad och och hungerskänslorna och tröttheten tog över. Jag slog mig samman med paret Uneholt och vi åt en sen lunch tillsammans och lämnade Crufts för denna dagen. Vi ville att GPS-tanten skulle ta oss till en "market" av nåt slag där vi skulle handla frukost och lunch inför morgondagen. Men vad GPS-tanten ville det vet nog fortfarande inte. Men jag har sett en hel del av Birmingham efter den turen :-) Tillbaks till hotellet, hungrig igen. Det var där på kvällningen som vi kom underfund med hur himla bra hotellet låg för våra ändamål, 20 minuter till utställningshallen, coh 5 minuters promenad till restaurangernas Mecka. Det enda felet var att det var många andra som var hungriga exakt samtidigt som vi. Men till slut hamnad vi på en Kina- restaurang som hette duga. Vi tog en meny som i stort stämde med det antal personer som vi var. Vi åt och åt och åt. Det mesta med pinnar... ja faktiskt. Vi bad att få in lite vanliga bestick, det fick vi, men då fick vi även en stor laddning med servetter... personalen hade nog träffat på fler av vår sort, och insåg att vana "pinnätare" det var vi inte. Så mycket och så gott.
Efter att ha ätit Gick vi på lite olika håll. Tina och jag gick tillbaks till hotellet, för att tvätta lite utsatta ställen på en del av hundarna. Sen blev det en tidig kväll... inget som jag är van vid som är en riktig natt uggla. Och det bestraffade sig... det står nu helt klart... jag ska inte gå och lägga mig för tidigt. För när jag vaknade på morgonen så berodde det inte på att alarmet på mobilen ringde (för det hade jag tydligen stängt av) utan av att Tina bankade på dörren med två koppar kaffe i handen (den ena var till mig :-) Nej det är inte sant, sa Tina, är du inte uppe... VI ÅKER NU!!! Ja gör ni det, tänkte jag jag tar taxi, och tittade längtansfullt tillbaks på sängen som fortfarande såg ut att innehålla sköna drömmar. Kan jag få hundarna... sa Tina... mina sängkompisar för natten, Miisa och Big. Tina fick hundarna, så sa hon skynda dig. Och det gjorde jag. Aldrig har jag varit så effektiv, för till Crufts kommer man bara inte för sent oavsett hur dags man vaknar. Vi blev en kvart sena, hamnade inte i några köer vare sig i trafiken eller vid insläppet. Men aldrig att jag kommer att gå och lägga mig tidigt igen... Inte om jag ska på hundutställning i alla fall :-)
Väl inne på och på plats så kändes det skönt att ha varit där dagen innan. Ögonen behövde inte vara stora som tefat, utan det gick att slappna av (trots det häftiga uppvaknandet) Frukosten smakade gott. Och det var härligt att bara få vara och veta att jag bara skulle titta på ca 150 wheatens utan förpiktelser. Så kom chocken. Jag fick ett uppdrag. För i England är det så att där finns inte den nummerordning i ringen som vi är vana vid. Utan deltagarna bara går in och ställer sig efter varandra. Och Uneholts ville ha hjälp med att numrera deltagarna så att det skulle underlätta vid deras sortering av de kort som de skulle ta. Och det hjälpte jag ju gärna till med, för deras utställnngsida är ju underbar, och kan jag hjälpa dem med det så gör jag det gärna. Och det gör jag gärna om igen. Men det som var jobbigast var att det inte ens var i nummerordning i katalogen.... klasserna var snygg specade.... men inte en siffra rätt... jo det var det, men huller om buller. Så inte nog med att hundarna framför ögonen var i oordning, det var inget mot hundar och startnummer i katalogen. Aldrig har jag varit så vindögd förut. Men vi blev rätt sammansvetsade vid ringside i kampen om att hitta rätt hund till rätt nummer och lista ut vilka som inte ens var där (det var nog de som ställde till det mest)
Många skratt fick vi, och svetten lackade trots att det var så kallt i hallen att jag satt med ytterjackan på. Och fingrarna krampade, så i slutänden så är jag inte säker på att Tina hade så mycket hjälp av mina oläsliga kråkfötter, men kanske lite, jag hoppas på det. Vilka hundar som var där? Hur såg de ut? Det har jag ingen aning om... men jag vet vilka kläder alla handlers hade, för det var det jag parade ihop med för att få ordning på vem som var vem med vilken nummerlapp... :-) Allvarligt så var det roligt (men jobbigt) för jag tvingades till att vara med till 100% ha koll på vem som var vem, så jag såg nog mer än vad jag egentligen tror och minns. Hundarna då... ? Lite svårt att säga... Den stora massan såg ju ut som när en svensk hund kommer för att klippas... och det när det har gått lite väl lång tid sen senast... Och hade jag nu haft min Ike med mig (som var kvalificerad, men inte vaccinerad) så hade han nog klassats som en "nakenhund" i den samlingen som visades upp i wheatenringen på Crufts.
Det var ju lite kul att när jag satt och bet på naglarna i hopp om placeringar för de svenska hundarna så observerade folk det. Och när Logan var inne i ringen så var det en engelsman som knackade mig på ryggen och sa " I hope your dog win" ( eller typ något ditåt... min engelska är inte den bästa :-) Nu är inte Logan i närheten av att vara "min hund" men i den svenska andan som bildas när man är utomlands, och än mer om man är i sällsakap, så var han "min" hund, och dessutom så tyckte jag att han skulle ha vunnit sin klass, absolut. När wheatenringen var avslutad så var det bara att packa in i bilen igen... om vi hittat till bilen. Jo packningen och Thomas hittade till bilen men inte Tina och jag o hundarna... vi gick en ordentlig felsväng... vi skyller på tröttheten... Första stoppet var på båten och det vär där min "Mentosmani" kom i dager... Om ifall att jag inte skulle stöta på fler Mentos under resan ( Mentos = en slags godis) så var jag bara tvungen att shoppa på båten... shoppoholic sa Tina... men mina barn tycker att den största fördelen med att jag reser någonstans är att jag har Mentos med mig hem till dem. Trygg med Mentos inköpet så gick vi och la oss. Full fart genom Holland och Tyskland. Ett snabbt stopp på BorderShop = mera Mentos= Tina och Thomas stönade.... LIte mera bil och så sista båtturen... kunde blivit mera Mentos... men jag hade nu 4 rullar och var nöjd med det. Varsin till mina barn och det räckte ju då även till "kusinerna". För Tina och Thomas dumpade mig på en Statoil mack nånstans i närheten av brofästet på den svenska sidan, och där blev jag upplockad av min syster, som bor i Limhamn, och det var hemma hos dem som jag skulle få tillbringa min väntan på att nattåget i från Malmö till Stockholm skulle ha sin avgång. Betydlgt trevligare att vänta hemma hos dem kontra Centralen i Malmö. Det var lite om resan än mindre om Crufts. Men det som hände i ringen får Seamrog ta hand om... om de klarar av mina noteringar i katalogen :-) Och egentligen är intrycken för stora för att kunna sammafattas i korthet. Speciellt för mig som aldrig kan skriva kortfattat... på både gott och ont... |
|
|
Resultaten från utställning hittar du som vanligt på Kennel Seamrog's resultatsida |
