Efter att ha valsat runt i Västra Jakobsberg en bra stund lördagmorgon, så insåg min samåkningskamrat, att den enda anledning att hon kände igen sig hela tiden berodde på att hon kört fel de andra gånger hon letat efter Aprilvägen. Som tur var så hittade Sandra en hundägare ute på tidig rastning (det var inte jag) och fick färdriktningen utpekad, och kom rätt :-) Tror nog att Sandra var lättad över att jag kopplat in GPS-tanten i bilen, hon var nog trött på felkörningar, och sådant undviks ju galant med en sådan tant i bilen... eller...

Vi packade in hundarna i bilen. Jag stoppade in Ike... han fick följa med så att jag inte skulle känna mig alltför ensam, ingen av mina hundar var ju anmälda. Sen var de fyra till. Sandras Lexus och Leeza, och två till som liftade med oss, Svinto och Sheila. Finns det hjärterum så finns det stjärterum ända tills dess att omöjligheten har övertygat. Faktiskt så gick hela helgen i den andan, och på söndagen så slutade det med att tältuppsättningen bestod av tre tält = en trerummare. Och bara så många människor, ja, faktiskt hela 6 olika uppfödare på samma yta, och till det valpköpare och påhejare. Trots väder och vind så var stämningen på topp.

Christer ovetandes om allt som skedde runt omkring honom

Alla vill ju vinna... och det går ju inte... så är livet runt ringen... men det finns en seger som är näst bäst... och att det är att segern ( eller Bim eller cert... eller i varje fall en placering) går till tältet. Och det är klart utökar man hela tiden antalet mantalsskrivna i tältet då ökar ju just chanserna till någon slags vinst... och nog hade tältet bägge dagarna framgångar så leendena hade fullt upp hela tiden ... nästan... för lika väl som en del pluspoäng förvånade så var det några minus som fick handlers att tappa hakorna totalt...

Åsa var nog den som fick den mesta motionen under helgen, mer eller mindre bodde inne i ringen.

Åter till resan... GPS-tanten skötte sig galant hela vägen ner till Nyköping, helt otroligt, inte en enda miss, vi lyssnade och löd och kom rätt. ( Det var nog så  som jag tänkte att det skulle fungera när jag köpte "tanten")

Agneta bodde inne i ringen hon med, drog sig inte för någonting och var otroligt skicklig på att smyga runt som en äkta papparazzi

Enligt vissa beräkningar så var vi väldigt tidiga... massor med andra hundar före, timmar av väntan väntade. Men enligt andra beräkningar så var vi sena... tältet var nämligen redan på plats... och kommer man så "sent" så  klassas man med benämningar som "lyxlirare" osv... Det får man ta när man kommer to late... Vi stannade i alla fall "sent" på eftermiddagen  och skötte nedplockningen, så det blir nog lite jämt skägg i alla fall :-)  Men absolut, det är ett pyssel när man är så många, och att det funkar beror ju på att alla drar sitt strå till stacken... och gör det som den kan ( jag är bra på att fälla upp burar... :-)

Winston grattar Kaiser till segern i Bästa Hane

Systrarna Kenzie och Shakira på hugget i öppna tik klassen.

Lördagens ljuspunkter i Nyköping utöver färska lakristänger i olika smaker var självklart att Kaiser blev BIR. Fortsatt att Seamrog hunden Danny fick CK, då Danny tydligt under en period har visat att han inte vill kliva över ringbandet och visa upp sitt snygga jag ( för det är han verkligen, enligt vad jag tycker) Och att halvsystern till min senaste valpkull, Leciha's tiken Shakira tog cert och även blev BIM. Och så inte att förglömma att andra halvsystern på fädernesidan blev BIR valp.   Och allt tillhörde "tältet"  Och där hamnade även lite andra placeringar, men mitt minne är kort, jag vet bara att jag kunde glädjas

Kaiser och Shakira blev BIR och BIM och absolut, de tillhörde tältet, båda två.

En sak till som jag tyckte var mycket roligt, det var att Lena Carlsson var på plats, Kennel Leciha's, som inte har ställt ut så mycket på senaste tiden. Lena drog till med både Cert och BIM och Bästa uppfödargrupp i rasringen... Hoppas att det gav mersmak, för det är kul att ha Lena med, skratten blir så många då :-)

Amanda kollar läget i rasringen

I finalringen blev den enda framgången att Amanda Brügge blev placerad som tvåa i juniorhandlingsfinalen. Efter att ha plockat ihop allt pick o pack så bar det av till vandrarhemmet. Då blev det lite nervigt. Jag lånade ut GPS-tanten till Agneta... skulle de förstå varandra... och skulle jag hitta. utan min egen tant .. Jag och Sandra försökte ha häng på Tina så att vi skulle hitta... skulle vi tappa Tina så skulle vi var helt lost... jag satsade allt för att hänga med, fixade det rätt bra ( hm... vi har inte samma tryck på gaspedalen Tina o jag...) och klarade oss galant, trots bilar emellan... ända tills ett rödljus... där blev vi fast.. och det var ett j-k-a rödljus... vi stod där länge... och sen körde vi och körde... men faktiskt. trots att fingrarna började leta efter mobilen så kom vi rätt... ja, i efterhand inte så konstigt... det var bara rakt fram hela tiden... men det visste ju inte vi :-)

Ett trevlig vandrarhem, bara ett problem... menyn var ju planerad efter att det skulle finnas en ugn, ja gärna någon liten skål till att hälla salladen i också... men tji fick vi Men en micro fanns ju. :-) och några djupa tallrikar fick härbärgera salladen...

Inte vet jag om det bara berodde på... det kan jag inte tro... att vi var hungriga.. nej... det var bara så otroligt gott, lite förvånade var vi, eftersom avsaknaden av en riktig ugn var uppenbar enligt receptet. Mätta och belåtna fick vi sällskap av några som såna där konstiga handikappstyper med stödkäppar som kallas för klubbor. Och bara pratar golf gör de, en massa konstiga ord och uttryck, som om de inte fått sitt lystmäte under dagen... Så enkelspåriga var ju inte vi andra som varit på utställningen hela dagen, eller...:-) Tre gemensamma nämnare finns i alla fall mellan de två olika intresseområdena. Ett är vädret, två är frisk luft, och tre är motion, sen är det stopp.

Dag två, Norrköping... fortfarande känner jag mig lite utanför... eftersom Ike "lämnat walkover" hela helgen... ja det var så jag försökte upprätta mitt berättigande att finnas till under hela helgen.  (accepterades inte alls...) Tur att jag under helgen fick några "koppel" uppdrag och i och med det verkligen några utmaningar... det gillar jag.

Som sagt, jag är duktig på att sätta upp burar...

Framför allt roligt att visa Sandras Lexus, som jag fick ta "från början" Och så roligt dag nr 2,  full av liv och bus. Det gillar jag... verkligen... Även om Lexus inte fick vare sig några framskjutna placeringar eller Ck, så hade vi kul i ringen, Lexus o jag.

Frukostbordet

Efter ett telefonsamtal kunde Gun börja morgonen med att fira en ny Allaflox champion med en värmande kaffe.

Hanarna klarade sig hyfsat undan regnet. Så Dannys cert och championrosetter slapp bli blöta. Så även Danny som torrskodd kunde gå in i tältet och som dagens Bästa Hane kunde han ladda batterierna inför kommande BIR och BIM.
Men sen öppnade sig himlen och regnet öste ner. Kallt och vått. Min fleece hade jag glömt hemma. Så glad var jag när jag hittade en försäljare som sålde just fleccejackor, och hade en för en hundring. Jag hade huttrat så när jag köpte den, så att främmande folk senare kom fram och frågade mig om jag hade blivit varm. Bara det värmde, att de brydde sig om mitt frusna jag.

Tikarna fick visa upp sig i hällande regn. I Bästa Tik fick jag äran att visa Cleo, som kom tvåa i Championklassen, efter Guns Polly. Miisa var trea i klassen. Alltså tre tikar från tältet i täten i championklassen.  Någon eller några borde ha häng på en slutplacering. Framförallt Polly låg ju bra till. Men livet är ju fullt av överraskningar, och överraskade det blev både Gun o jag, vi skrattade gott  åt våra egna miner när vi tappade alla våra hakor när alla championtikarna fick lomma ut ur ringen, och resten fick stanna kvar och kämpa om placeringarna. Man ska ju aldrig ta något för givet, men ändå, det är nog knappt att våra tappade hakor har kommit på plats ännu :-) Tikcertet kunde tältet i alla fall glädja sig åt, speciell Agneta, Julia och Christer. Love travade glatt ur ringen med Julia och viftandes med certrosetten.

Danny och Tina mötte Veteranen Maja med Henrik i BIR och BIM. Och tältet kunde glädjas igen, Danny Blev BIR.

Nu vet vi, det behövs minst ett cert för Christer ska hålla sig vaken en stund.

Bättre väder att vänta på finalerna finns... Lite varmare blev vi när musik, gamla godingar, spelades upp i högtalarna.

Inte för att det syns, men egentligen så diggar vi...

Förrymd golfare som vill se uppfödargruppen i finalerna

Åsa "sitter" in skorna

efter många diskussioner beslutades att uppfödargruppen skulle gå in utan kavajer och kjolar. Det var för blött och kallt. Med några klädbyten hit och dit mellan oss, så lyckades vi (tack vare mitt fleeceinköp) få ihop en svart och röd kombination, bestående av svarta byxor och röda o svarta fleecetröjor. Skorna gav vi dock inte avkall på, de fick vara med.

Skolager

Danny blev oplacerad i gruppfinalen. Sista "segern" för tältet den här helgen gjorde att vi för en kort stund glömde bort frusna tår, regndroppar som letat sig under fleecen, Uppfödaregruppen placerade sig som trea :-)

Henrik flyr undan regnet

Så var det dags att packa ihop allt en gång till. Tre dyngsura tält...regnet fortsatte att vara ihärdigt.

Äntligen framme vid bilen

Blött o Blött, hittar inget annat ord än just blött...  När vi satte oss i bilen så gled händerna bara runt på ratten, och det fanns ingen stans att torka sig... allt var bara så blött. För att inte tala om bilens immiga rutor. Ja, GPS.tanten hann sjunga upp sig ordentligt... på gott o ont. För så himla vaken hon var när vi startade hemresan...  enormt pigg o tjatig... och tjatet gällde Kalmar... och Sandra och jag och våra fem fuktiga hundar i bagaget ville inte till Kalmar... inte just denna dag... vi trotsade sikten... taskiga vinddrutetorkare... vi lydde inte tanten... inte enda gång styrde vi mot Kalmar... kontentan. ja vi kom hem så småningom... men då hade vi sett hela Norrköping... ja vi menar "HELA" för sa tanten vänster så svängde vi höger o vice verca... och paniken slog till några gånger när vi korsade spåren... men spårvagnen mötte vi bara en gång... tack o lov... för annars skulle vi skyllt på GPS:tanten även om hon har nada kontroll på just spårvagnar... 

Väl ute ur Norrköping så lyssnade vi, visa av erfarenhet,  till "tanten"... inga problem hon var tyst... det var bara rakt fram... utom på slutet... men där fick tanten tji, för jag har kört hem många gånger...  Jakobsberg kan jag bättre än vad hon kan.ch det är så skönt.... eftersom hon har fel... tror jag... vet jag.... men nästa gång ska jag kanske prova "hennes" väg... och jag kommer aldrig att erkänna om hon kommer att ha rätt...

Resultaten från utställning hittar du som vanligt på Kennel Seamrog's resultatsida