Den blågula rosetten blev idag liktydigt med CHAMPION

Som sagt själv hängig, trött, ingen tro på framgångar, men ärligt så var jag riktigt nervös, förstod inte varför, vilket konstigt nog ändå innebar att jag var rätt sansad... i varje fall innan jag entrade ringen. Jag tror nog att jag var mest nervös för att få ett blått band, denna dag när Ike debuterade i öppen klass, det ville jag inte ha. Inte när han gått så fint hela tiden ända tills han fyllt sina magiska två år. Inställd på att få kämpa för det sista certet, och ha något att fokusera på under 2009. Nervös för att Ike skulle pyssla med sin favoritsysselsättning... att passgå... så jag tog fart från första stund. Kände att jag hade en kille i snöret som var på riktigt gott humör... och som ville ha full fart runt ringen. Vilket tempo, jag var inte medveten om att jag höll på att varva alla andra flera gånger om, förrän jag hörde Björn o Tina skrika från ringside... "sakta ner, domaren hinner ju inte se er" Men det är inte så lätt när man är i en annan värld... Nu hade domaren tydligen vidvinkeln påslagen. För nåt måste han ha sett...

Ike o jag värmer upp, och försöker hitta rätt tempo o gångart

Upp till bevis inne i ringen... ja, jag vet att jag ser ut som Jesus på korset med mina armar i vädret... men det är ju hunden som bedöms...

Ike vann för mig helt otippat den öppna hanhundsklassen (det var inte just att det var hanhundsklassen som var otippad... för i tikklassen har han ingen chans :-) Jag läste t o m domarens läppar fel... och vände mig om till Björn o sa att han kommer att bli placerad som reserv... men som sagt ingen är gladare än jag när jag har fel. Lycka och återigen lycka... Like It Or Not... är hans namn. Bara det en tydlig lyckoträff :-) Ja, jag hörde "fanclubens" glädjetjut när vi stod där som etta i klassen. Inget går att ta ut i förskott... inte förrän man står med facit i handen... men jag visste att vi var nära... en stor chans... magnerverna gjorde sig hörda, och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen... sa bara att nu vet jag en sak, tårarna kommer att komma oavsett vad som händer, för nu är anspänningen bara för jobbig.

Jobba, jobba... tack Ike för att du var på hugget idag

Efter en evighetsväntan... som egentligen var mycket kort, för inte var det många hundar anmälda till utställningen, ovanligt få, så var det dags för Bästa Hane... och nu minns jag inte så mycket mer... Jo, lite... domaren rumsterade runt bakom mig... placerade lite hit o dit... plockade sen fram Kaiser och Ike som fick ställa upp sig bredvid varandra... Mina två killar ( ja den ena visserligen bara till en tredjedel... men ändå :-) Sen fick Edit o Kaiser  och jag o Ike springa ett antal varv tillsammans. Inte för fort förmanade domaren... och då kunde jag inte annat än skratta o slappna av inombords... Det blev inte för fort de varven o Ike bara flöt fram i med de fina rörelser han har när han vill. Underbart... härligt... men visst skulle Kaiser ta hem det det visste jag, men blev vi tvåa... ja certet var ju nästan på plats, och det var glädje nog. Så blir det så att Ike vinner över Kaiser ( o alla andra fina hanar) Maxat är nog ett bra ord i det här sammanhanget. Jag tror att det var här som jag hoppade så högt att t o m värdsrekordtagarna i höjdhopp kunde känna konkurrens ( Någon sa efteråt att jag måste tänka på min ålder... man kan skada sig för mindre...) Känslan går inte att beskriva, tårarna steg i ögonen... ringsekreteraren sa till mig, nej tårar vill vi inte ha här... försent sa jag... detta är för stort. Ja, jag hörde jubel, gratulationer... men inte kunde det var menat till mig... jo det var det, en del av mig fattade det, men en del har inte fattat det ännu. Den 27 november fyllde Ike två år... detta var hans första utställning i öppen klass.... helt otroligt!!! Visst, jag är lite bortskämd med att det oftast har gått bra för honom... detta var hans sjätte cert, på ett år... det var ju på Stora Stockholm förra året som nybliven junior han tog sitt första, men att det skulle bli så här, nu i år, det trodde jag inte.

Är jag lite euforisk nu när jag skriver, så har överseende, jag är bara så glad. Men även lite tom... för vad ska jag roa mig med nästa år... för nu behöver Ike  en paus för att matcha i championklass, han är ännu lite för ung i kroppen för att kunna ta plats där... så nu får jag väl ta typ ett sabbatsår... hur nu det ska gå till... familjen och ekonomin blir väl glada om jag är hemma lite mer.

Så till Bir o Bim. Fibrac's Thaléa blev bästa tik, så det var henne vi skulle möta. och det gjorde vi så gärna så. Vi var ju redan lite involverade i Thaléa, Thaléa o Jojo lånade vårt trimbord, och vi lånade köttbullar ( för det hade jag inte en enda med mig... är jag rutinerad... eller orutinerad... tack alla som sponsrade). Och jag är helt nöjd med Ike's Bim och kan inte annat än gratulera ända inifrån hjärteroten till Thaléas Bir, för det är verkligen en tik som jag gillar.

Ike o Thaléa... och ja domaren blev bra på bild... något som han ständigt frågade efter... OBS! det var med glimten i ögat :-)

Cert, Cacib, Champion, Bästa Hane , Bim. Det blir mitt mantra i natt :-)

Mattias, en av de yngre i Ike's fanclub

Så var det dags för knytkalas, i julens anda, o herre jesus vad mycket och vad gott. Mums!

Herrarna som själva påstod att de var tillställningens godbitar...

Vi andra hittade snabbt till det riktiga gottebordet...

Mycket... är det ord som får gälla för det som serverades, och så självklart ordet smarrigt måste ju var med.

 Mätta och belåtna tog vi en liten shoppingrunda, och sen fick fötterna vila i bilen på vägen hem. Väl hemma så måste vi ju fira, och det gör man inte gärna helt själva. Så grannarna, andra halvan av aprilvägen, familjen Ingnäs kom över på lite skumpa och skål. De har ju följt Ike sen valplådan, och hejat på hela tiden, så bättre skål kompisar går ju inte att hitta

Och så kikar jag på Ike som ligger vid mina fötter i skrivande stund... han ser precis likadan ut som i morse... är lika go. Men visst ser jag i hans blick att han är nöjd med dagen. Det är ju för att han känner att jag är nöjd... men ändå... han är ju glad han med.

Tack alla för alla kramar och alla grattis. För det är stort för mig, det är ju faktiskt kennel Ambush första egenuppfödda champion.

Ni har hört det förut, valpen som inte blev såld, killen med namnet Like It Or Not, killen som nog var ämnad att "bli kvar" ett tag till... han är fortfarande kvar, och lär nog stanna... :-)

Ike tog sitt första svenska cert på Stora Stockholm 2007, och han tog sitt sista cert på Stora Stockholm 2008. Ett år från junior till öppenklass hane och champion. Inte undra på att jag är stolt och glad... och mycket förundrad, och betänksam... för vad ska jag sysselsätta mig med nästa år... knyppling kanske... ett lungt tidsfördriv. Äh, jag hittar nog på nåt kul på något sätt.

Resultaten från utställning hittar du som vanligt på Kennel Seamrog's resultatsida