Dags för utställning i Växjö i år igen. Jag hade anmält både Ike och Sheena, men Sheena var lite tunn i hullet så hon fick stanna hemma ( egentligen kanske hon skulle varit med bara för kroppkakornas skull... för nu sitter de i alla fall på mitt hull...) Så det var verkligen uställning light. Inte hjälpte det så mycket att jag skulle samåka med Sandra Träff, för hon skulle bara ha Leeza med sig. Så en nykläckt junior... på utställningsdagen 9 månader och två dagar, och en på sista versen unghund, Ike fyller ju två nu i november. Och inget visste vi om domaren, och jag hade förstått att det inte var så många av Ikes typ anmälda, att han skulle vara i minioritet med sin päls, så jag hade ju säkert anmält helt fel tänkte jag. Men hemmagjorda kroppkakor i Emmaboda lockade, och så gillar jag ju utställningsmiljön... och vem vet kanske kanske domaren ändå skulle gilla Ike, det finns ju andra som har gjort det förut, eller så skulle han få sin första tvåa... och det är ju okej i såna fall, för det har ju gått så bra för honom att en tvåa rubbar nog inte mina cirklar, och det är en subjektiv bedömning. I alla fall vi skulle vara där, bära eller brista...

Det som brast var nog inget som rörde utställningen, men väl självförtroendet när det gällde bilkörningen... Och jag vill bara säga att det är inte jag som sköter däckbyten i vår familj... vi gör det som vi är bra på... och just det är inte min gebit... inga onda aningar om jag kikade på vädret på hemmaplan vid start... jovisst... rykten hade jag hört... men Björn var lugn... bara att köra försiktigt, onödigt att slita på dubbar på bar asfalt...

Inte för bilden säger så mycket... men vi sa inte så mycket i bilen heller... bara stirrade rakt fram och försökte styra

Vi svängde av i Mjölby ner mot Vetlanda... en röst i telefonen talade om för mig att det var snö i Växjö... so what tänkte jag... men efter en mil så insåg jag att det inte bara var snö i Växjö... det var snö överallt runt omkring vår bil... och halt... Sandra vara den som rattade rakt in i ovädret... och jag hade slumrat till till lite då... och vaknade med ett ryck när Sandra sa att " Nu är det riktigt otäckt" och jag kunde inte annat än hålla med. Vi stannade och tankade... full tank kan vara bra att ha i vissa lägen... och så bytte vi plats... och o shit vad jag förstod hennes kommentar... för det var inte kul... speciellt när vi kom ner för en backe och bilen ville bestämma sin egen fart... och i dalen stod 4-5 bilar med varningsblinkers... och jag bara sa vad har vi vår blinkers. och famlade runt... kör... sa Sandra... lika bra det... kanske sa jag... och tog sats... håll till höger sa Sandra... aldrig i livet sa jag där är ett dike... och tryckte lite till på gasen för upp för backen skulle vi... och fick möte... men puh, vi fixade det. Självklart går det inte att återge hur ruggigt det var just då, men det var bara att köra... och hoppas att ingen annan skulle röra på sig. Vi kände oss jätte ensamma, nattsvart, ingen täckning på mobilen... bara otäck halka och snöflingor mot rutan...

Vi fann en bekant i Vetlanda... McDonalds... lika bra att äta... vem vet när vi får äta nästa gång.... och så helt plötsligt var vi inte ensamma längre... för där mötte vi Ann och Amanda och Annika... kändes lite tryggt... men vi hade ju redan ätit när de kom, så vi stack i förväg... bara för att lite senare bli omkörd av deras bil... Ann är en riktig rallytant jämfört med oss, lite mer försiktiga in slow motion... Vi skulle ha varit framme i Emmaboda vid halvsju på kvällen, vi kom fram halv elva.

Och inte hade vi haft värsta resan... det hade Tina och Lena haft... på vilka vägar de blev omdirigerade till det har nog ingen fattat ännu...

Gott o varmt i familjen Elofssons hus var det i alla fall, slut på kylan tänkte vi när vi åt frukost och laddade inför utställningen.

Frukost och uppladdning, vi hade gott om tid... utställningen öppnade inte förrän 1100

Men inte var det slut på kylan för det... för uj vad kallt det var i Tipshallen... det var jacka på och en o annan åkerbrasa, vi hade våran ring närmast utgången och det var inte nådigt.

Några höll värmen med vantarna på

Någon jobbade sig varm genom att fixa provpåsar... på obestämd tid...

Men väl inne i ringen så gick det att hålla sig varm

Lena och Sam håller sig varma

Tina och Leeza håller ånga uppe

Efter att ringen var klar så var det dags för knyttis... ett riktigt stort sådant, och det fanns nog något för alla smaklökar... temat var Tacos i sällskap av en pumpa i Halloween anda

Och alla har vi våra favoriter...

Prisma och tortillan

Tina och chipsen

Hur det gick med resultaten för hundarna i sällskapet, så var det i stort inte så bra, lite placeringar i klasserna hit o dit. Men både hanhundscertet och tikcertet hamnade i alla fall i sällskapet. Och roligast då var ju Leezas cert, junikortik, och bara så glad i ringen. Ike är visserligen glad i ringen han med, och jag är absolut glad för att ytterligare en domare har tyckt så mycket om honom att han fick sitt femte cert, men det är inte riktigt samma nyhetens behag som för Sandra och Leeza. Och jag hade kunnat avstå certet , jag jagar ju i detta nu bara placeringar, men det hänger ändå ihop på något sätt. Men när väl Ike fyller två... då kommer jag garanterat få jaga det sista certet och vi vet att det inte går att beställa på postorder... Men absolut, jag är glad och tacksam för varje bekräftelse jag får när det gäller Ike, det kan ju inte bara bero på hans namn "Like It Or Not", utan rent konstruktionsmässigt måste han ju ändå förtjäna sina framgångar. Men det bästa med honom är att han bara är en sån härlig  hund att vara tillsammans med, för ja, jag gillar att ha en hund i mitt knä mellan varven, och en fotvärmare så här i november rugget.

Så kommer vi till kapitel två... vad gör ett gäng hundmänniskor när de kommer tillbaks till "lägret" i Emmaboda... jodå... precis som en del jyckar så glömmer de att de nyss har ätit och mumsar i sig av den jättegoda lasagne som värdfamiljen bjuder på. Minnet är ju kort i vissa lägen (beror aldrig på ålder i det här gänget... :-) Och sen då... inte för att skylla på vare sig minnen eller minneskort... eller om minnet är bara kort... men det vi gör är att bänka oss framför TV:n och vad tittar vi på... en inspelad film från en hundutställning i Växjö... i oktober 2008... wheatenringen... exakt det vi har upplevt under dagen... och inte bara det... vi ser filmen tre gånger...

Say no more...

Ja, det är jag i min röda kavaj... som jag har haft på tre utställningar i kort följd... och har tagit cert varje gång... jag vågar ju inte byta ut den mot något annat...

Så kommer vi då till dag två... vad gör gänget då... åker in till Tipshallen i Växjö återigen.... men litet förlåtet är det... för det är inte själva utställningen i sig som är i fokus, utan Amanda Brügge och juniorhandling. Alla åkte inte med, några stannade kvar för att formatera kroppkakorna till kvällens orgie.

Amanda och Trazzla laddar

Tandvisning...

Klädkod...

Ungdomarna sätts på prov... byte av ras

Spännande i ringen...

Spännande i finalringen...

Amanda blev placerad som fyra i finalen. Nästa helg åker Amanda till Danmark som deltagare i landslaget i juniorhandling... inget snack... bara så skicklig i det hon gör, och så spännande att följa tävlingen inom juniorhandlingen och inse vilket finlir det är ut i detaljernas fingerspetsar. Bra jobbat Amanda, I Löve you...( obs internt skämt) 

Tillbaks i Emmaboda igen... och vår glada pumpakompis flinar välkomnande...

Värdinnan Lena mitt i grytorna

Värden Pontus i sitt "köksförkläde"... ja, vi var många som rodnade... men det är vi vana vid om Pontus är i närheten...

Och det var kanske just det som triggade mig... att jag hade ett mål under helgen... att få Pontus tyst i ett par sekunder. Pontus är nämligen en herre som har ett repliksnabbt vokabulär,med knivskarpa reaktioner, och som ofta orsakar röda kinder... En tuff uppgift... men faktiskt... mitt i kroppkakeätandet... så fick han ge sig... erkände faktiskt att det var ett par år sedan han varit så tyst i så många sekunder... jag menar på att just den här gången rörde det sig om minuter...
Vad som sades... nej, det går inte att återge... men skratten hördes nog vida omkring, Pontus är bla a whiskeyfantast... och det var med i bilden... och sen kom en oskyldig fråga... om storleken verkligen har någon betydelse... i alla lägen... och svaret som Pontus gav fick han nog revidera lite...

Men faktiskt så var det en väldigt god tanke bakom... för Pontus fick en flaska för varje kvinna som han pysslat om under helgen... som alldeles ensam karl... och det gjorde han väldigt bra

Efter att vi gett våra egna kroppar lite extra kropp... inte så lite med tanke på antalet... 96 gjorda... typ ca 37 kvar... när vi gav upp... så i alla fall så var det filmtajm igen... och gissa vad... filmen var från Tipshallen... men ingen repris, utan färskvara... juniorhandlingen.

Sen åkte några av oss på glasbruksbesök. Specialguidad tur av Pontus, enorma skapelser att beskåda... och shoppingtime.... och det lyckades Sandra o jag pricka in... vi fyllde en hel hundbur i bilen med ömtåligheter, och vi kände oss jättenöjda.

Frukostdags igen

Ytterligare en morgon utan stress....en del äter...många slappar... någon enstaka utför delgerade uppgifter...

Efter en långsamt härlig morgon med fortsatta skratt och inväntan av att solen skulle tina asfalten så närmade vi oss avskedets stund. Men först så räknade vi in ca 17 stycken ca typ på't ungefär wheatens på besök på samma adress ( ja osså två dvärgscnauzrar) Ja, vi fotade hela wheatengänget... vidvinkel hade nog varit behövligt...

Så gästfriheten var enorm på Älgvägen i Emmaboda... tack igen familjen Elofsson.

När vi väl sagt hejdå så sa Sandra o jag byebye till GPS tanten för hon var inte överens med oss en sekund, och i Mjölby la hon av helt... fick en omstart ,och kom på bättre tankar runt Nyköping. Och faktum var, att det var nästan lika skönt att få tyst på henne som det var att ha fått tyst på Pontus... :-)

I varje fall fint väder på hemresan

Så efter många mil, (helgen var värd varenda en) så  närmade vi oss Stockholms inre kretsar... och då var snart nere i samma hastighet som vi var i snöovädret söder ut när vi var på "ditresan" tjockt med bilar överallt... men vi konstaterade Sandra o jag att vi var i varje fall inte ensamma, och vi hade täckning på telefonen... så situationen var inget att hetsa upp sig för...

Samma hasighet som i torsdags... men av olika skäl....

Sen väl hemma, när jag började packa ur bilen in i mitt hem, så går jag alltid in via källaringången, där jag har mitt "kyffe" och det har varit ett projekt det sista året, att få stuk på det, ordning, att inte bara vara en avlastningscentral... och min kommentar var bara "wow" och om igen "wow"... jag såg ett golv, jag såg ytor... som jag inte sett på evigheter.... lampor var uppsatta... och visst kunde jag se en viss influens av att Björn gärna tittar på "styligprogram" det var bara handflatorna framför mina ögon som saknades...

En ren bordsyta som jag inte anat på evigheter... observera... jodå... ljusen är tända...

Och självklart glömde jag på en gång att jag kört i snöoväder med sommardäck... för visst är det så att kör man bara med säkra kort så blir det aldrig riktigt spännande...
 

Resultaten från utställning hittar du som vanligt på Kennel Seamrog's resultatsida