Det är inte jag som sysslar med hundar i familjen.
Fast jag tycker inte att jag gör så mycket annat
än just duschar hund, cyklar med hund och
pratar om hund på all min lediga tid. För att sen inte tala om hur många
gånger jag burit burar, fixat med tältpinnar på alla dessa
hundutställningar jag fått äran att agera kennelpojke på.
Fast det finns visst andrai familjen som tycker
att jag sitter framför min dator varje ledig stund.
Men det är sett ur betraktarens ögon så det tar
jag inte så hårt på.
Det är tur att jag har min egen hobby. Jag har fastnat för något
som kallas geo-caching. enkelt förklarat en typ av skattjakt med en GPS
som verktyg att ta sig till olika koordinater för att hitta omärkta
platser. Detta loggas sedan och tävlan består i driften av att vilja
vara först att lyckas hitta platsen. Fördelen med våra resor
är att jag kan stjälpa av hundar och burar och Lotta på utställningar
runt om i landet och bege mig ut på egna äventyr i trakten kring
utställningsplatsen.
Men är jag riktigt ärlig så blir jag också glad när
hundarna har fått en placering eller ett bra omdöme av domaren. Går
det riktigt bra så försöker jag hävda att min roll och
titel är sponsor och inte kennelpojke, och att utan mig hade det aldrig
fungerat. Men vid såna tillfällen märker jag att min kära
fru innehar så kallat selektiv hörsel och gärna pratar om annat.